You are currently browsing the tag archive for the ‘fieldtrip’ tag.

I går hadde vi på oss blå frakker, hvite hjelmer, munnbind, ørepropper, fire størrelser for store støvler, og et stort belte med oksygenflaske og et stort tungt batteri til en kraftig hodelykt. Vi tok heis 600m ned under jorden, og her gikk vi en lang tur i mørke tunneler. Vi var på felttur til en av ghana sine gullgruver.

Gull er en betydelig eksportkilde for Ghana. Gruvedriften fører også til sysselsetting, og gir jobb til mange. Den bærer også med seg en interessekonflikt. Der man før kunne finne fisk og drikkevann, kan man ikke det lengre på grunn av avfallstoffene fra gruven, noe som skaper vanskeligheter for lokalsamfunnene rundt. Også der lokalbefolkningen før utvant gull, er det nå et stort multinasjonalt selskap som har tatt over. Selskapet som utvinner gull her har gjort mye bra for lokalsamfunnene rundt, de har opprettet blandt annet idrettsstadion, skole, og også bidratt med vannpumper. Likevell fører selskapet og gruvedriften til at mange av de lokale mister rettigheten til å utvinne gull her, det som før selskapet kom, var det de levde av å gjøre. Nå er det nemlig forbudt for dem å utvinne noe av gullet her. Dette fører til at mange ikke har noe valg enn å drive som galamsey, ulovlig gruvearbeider. Noe som er veldig risikalbelt, både med tanke på avfallstoffer og kjemikalier som brukes, arbeidsforholdene, at man ikke har råd til nødvendig utstyr, og også faren for å bli oppdaget. Som en representant for lokalsamfunnet sa «å drive som galamsey gjør livet kort, men å ikke gjøre det gjør det enda kortere».

Vi hadde møte med representanter fra selskapet, med de eldre i et nærtliggende samfunn, og gjorde feltarbeid her ved å intervjue en galamsey og to selgere. Jeg syntes det var en veldig spennende dag!

Ida

Advertisements
Da vi reiste på fieldtrip til Bui, bestemte vi oss for at alle ikke skulle gå rundt å knipse bilder i alle situasjoner, og valgte oss to fotografer til å ta bilder på feltarbeidet og møter. Man ser utrolig mye nytt og spennende, men likevell er man jo der som student, ikke turist på fotosession. Våre to fotografer på turen, Rickard og Tore, tok veldig mange fine bilder som jeg likte veldig godt, og var så greie å dele dem med meg! Derfor poster jeg en lettlest og utvidet versjon fra turen vår.
Møte med Bui power authority
Friminutt
Feltarbeid
Alle mann på rekke
Møte med ansatt fra nasjonal parken
Møte med samfunnetr som har måttet flytte på grunn av demningen
Min fine klasse ❤
Ida

I helgen har vi vært på fieldtrip til bui nationalpark. Her har det blitt bygget en demning, som skal bidra til bedre tilgang på elektrisitet. Demningen har sysselsatt flere tusen arbeidere, men 1261 mennesker som bodde i området har måttet flytte. Dette har skapt vanskeligheter for de, blandt annet er ikke jorden her like fruktbar og det er langt å gå for å fiske. Økosystemet i nasjonalparken er også forandret, som kan få negative konsekvenser for det biologiske mangfoldet..

Vi startet med møte med to ansatte fra selskapet som skal drive demningen. Deretter snakket vi med ansatte fra nasjonalparken. Det mest spennende var nok da vi hadde møte med samfunnet som hadde flyttet. Vi hadde samlet inn penger på forhånd, slik at vi kunne bidra til skolebøker og vannpumpe. Hovedoppgaven vår her var imidlertid å gjøre feltarbeid, og vi intervjuet forskjellige grupper for å få bedre forståelse for deres situasjon. En sa «Nå har vi fått elektrisitet i husene våre, men hvordan skal vi kunne sette pris på dette når vi er sultne», og det var tydelig at det ikke fungerte for dem. På slutten av dagen hadde vi møte med representanter fra selskapet igjen og forklarte hva vi hadde hørt. Så fikk vi en omvisning i området ved demningen. Sitter igjen med mange intrykk fra en kompleks situasjon med mange sider, og en givende dag.

Nasjonalparken, hvor store deler nå er under vann
Safety first
En, to
Tre!
Clara og regelverket for området (selskapet er kinesisk)
Ove og demningen
Avatar assosiasjon
Ida

Vi har haft ett studiebesök på en textil- och klädfabrik. De delar vi fick se var ganska moderna och fina och arbetsförhållandena verkade skapligt bra. Hur tillrättalagd visningen var vet jag inte, kanske fick vi se den putsade fasaden eller kanske fick vi faktiskt se hur en typisk fabrik ser ut. Företaget som äger fabriken har stora kända märken och kedjor som kunder, så de har säkert en hel del krav på sig att hålla en hög standard.


Arbetsdagarna är på 8h, 6 dagar i veckan. Varannan timma hade man 10 min rast, plus 30 min lunch.


Företaget skötte hela kedjan från produktion av material till prismärkning. Dessa byxor kostar i burik £14, eller 150kr. Månadslönen för en arbetare var 3 000 000 Dong, eller 950kr.


Man tillverkar kläder ät bl.a. Adidas, Nike och WallMart.


Varje arbetare utförde bara en specifik uppgift. Tio minuters rast varannan timma garanterade att de inte fick arbetsskador, enligt våra guider. Skulle de trots allt bli sjuka fick de lön (dock vet jag inte under vilka villkor och hur mycket eller hur länge).


Självklart är ingen arbetsplats komplett utan Ho Chi Minh, eller ”Uncle Ho” som han också kallas.

 Josef

Fieldtrip til Abogloshi – slum/søppelplass for e-waste som vi kaster fra oss.
Da vi kom hjem var jeg svart av støv, stuptrøtt og mange sterke inntrykk rikere.
Tora

6. september har vært  fieldtrip til Elmina og søte barn og fattige fiskere og hav som tømmes. Og det har vært avokado til middag og fotballkamp i stuen og ekstrem trøtthet.
Tora

Vi har vært på field trip! siden et bilde liksom skal fortelle mer enn tusen ord lar jeg bildene snakke for seg…

Først møttes alle utviklingsstudentene på Ha An –  hotellet der foreleserene bor. Var suupert vær, og fikk servert herlig kald passion fruit juice, god start…

Så syklet vi alle sammen gjennom byen, ned til elven, og ut på båten! kjørte utover med hele gjengen og all syklene (fantastiske talenter til å skvise ting sammen her – 35 av oss og like mange sykler, ikke værst..)

Lasting av sykler over på båten.

Så var vi på sykkeltur for å se «the real vietnamese countryside»!

Stoppet på en åker der de plantet nøtter, og guiden vår rev opp en plante så vi skulle få se!

Nøttter som lå til tørk

Guiden vår, Mr. Quoc. En fransk vietnameser, arkitekt som hadde en litt annen vri på ting. Han har startet flere byggeprosjekter, der han fokuserer på at ting skal være, om ikke helt naturlig, så mer likt den vietnamesiske stilen.  Han har også lagt det siste prosjektet litt utenfor turistkjernen i byen, så de som ønsker å bo der kan få muligheten til å se den virkelige vietnamesiske landsbygden. Stedet var kjempefint, og etter at han holdt en liten presentasjon og litt spørsmål fikk vi se rundt på stedet, og ta en tur for å se the village…

Vi fikk servert herlig mat etter tur rundt i landsbyen

Fin solnedgang:)

Får vel kanskje også nevne at vi ikke har merket noen ting til tsunamien så langt, og heller ikke jordskjelv. Eller radioaktiv stråling. Bare litt curfews her og der, og veldig god informasjon og godt taklet av kulturstudier. All is good, og nå er det bare en hel dag til vi skal til SINGAPORE!!!!!

Det var alt for denne gangen!

Klem fra Kathrine.

Nå i helga hadde vi oss en fin tur til Matagalpa. Matagalpa er en liten by som ligger litt lengre nord, og litt lenger opp i Forhold til León. Vi bodde i helgen på en gård som ligger cirka to mil utenfor Matagalpa, nemlig La Canavalia. På La Canavalia lager de masse forskjellige økologiske produkter, som kaffe og kakao, og i tillegg har de dyr som griser, kyr og høns.

Når vi var i Matagalpa var det kanskje noen-og-20 grader der, og i forhold til de noen-og-30 vi begynner å bli vant til, så var dette kalt. Skikkelig rart å tenke på at Matagalpa har samme temperatur som en varm sommerdag i Norge.. Ene kvelden begynte det faktisk å regne, noe som er helt uvanlig ettersom det ikke er regntid nå om dagen. At det regner utenfor regntiden skal egentlig ikke skje – men Rigo (feltsjef) synes det helt klart har noe med å global oppvarming å gjøre…

Dagen etter å vi også et dovendyr med barn i en kokkospalme, noe som i hverfall ikke skjer, ettersom dovendyret ikke eter det treet. Mye rart. Men ja, vi så dovendyr – og opptil flere, det var gøy ^^

Første kvelden vi var i Matagalpa var det quiz-tid, quizen var faktisk veldig gøy, selv om jeg er helt ubrukelig på quizer. Det eneste jeg kunne svare på var hva apen og hesten til Pippi Langstrømpe het, men det kunne de andre svaret på og. Selvfølgelig hadde de nasatte hos kulturstudier et eget lag, så kalt Staff-team. Dette laget slo mitt lag med et halvt poeng. Jeg stemmer for boikott av staff-team neste år (ettersom de har både flere år på baken og i snitt høyere utdanning enn alle oss andre).

Uansett. Vi hadde det gøy med quizen. Dagen etterpå (derpå for enkelte) så gikk vi en tur til et lite fossefall i nærheten hvor vi kunne bade. Det var utrolig gøy – og utrolig kaldt å bade der! Men deilig, det må jeg si. etter lunsj gikk vi også en tur rundt på gården og ble vist forskjellige typer trær og slikt. Det var deilig å gå litt i skog og mark!

Den siste kvelden var det festmiddag og påfølgende fest. I løpet av kvelden tok vi vel kål på omtrent 7 flasker med 1,7 liter rom. Ja det var billig, det var godt, og alle hadde det gøy (noen ikke fult så mye dagen etterpå, andre var heldige:)

Disse to smartingene skal nok ha mest av æren for at det gikk så bra under quizen.

Dovendyr!

Dovendyr skaper entusiasme, her er folk pent oppstilt for å ta bilde. Tor følte behov for å bli tatt bilde av, og stilte seg dermed foran alle sammen.

De har skjønt det i Matagalpa.

Inne i Matagalpa by var det søndag en demonstrasjon av FSLN. FSLN står veldig sterkt utenfor de store byene, fordi de var mange bønder som fikk jord av dem på 80-tallet. Denne demonstrasjonen var ikke så spennende, det handlet (så vidt jeg kunne forstå) bare om at de ville at Daniel Ortega skulle bli gjennvalgt, noe som også sikkert kommer til å skje til tross for at det er ulovlig.

Her har forresten partiene i Norge noen triks å lære for å holde en god punktmarkering – her var det ikke snakk om en liten ropert, men svære høytalere og en kar som både kunne prate, synge og rappe. I tilegg spilte de dundrene musikk, og alle danset.

Matagalpa, fin by. Men gatene var skumle – i motsetning til León hadde de toveistrafikk der og mye større gater generelt..

Marte

har just kommit tillbaka till Cape Coast efter en field trip till en stad strax utanför Kumasi. Obuasi tror jag att den heter, stavningen har jag noll koll på :P Syftet med resan var att vi skulle besöka ett gruvbolag, se vad de gör, lyssna på vad de gör och sen träffa ett av samhällena som är direkt påverkade av gruvverksamheten. vi började med att hälsa på en by som låg precis utanför gruvbolagets område. och att säga område är ganska diffust när det gäller den staden för att gruvbolaget äger tydligen all mark som staden i sig ligger på så de kan egentligen göra precis vad de vill, när de vill. det första vi fick göra när vi kom till byn var att träffa the chief and his elders.

på bilden så sitter vi i the chiefs palace. vilket inte riktigt är ett ”palats” längre. samhället är så fattigt att de inte kan göra någonting åt att deras hus faller i bitar som följd av sprängningarna som gruvbolaget utför under jorden i gruvorna. så palatsen har tappat gnistan, det var spindelnät överallt, trasiga fönster, trasiga dörrar, sprickor i väggarna, i golvet och i taket. att få höra deras berättelse gjorde ont. att höra dem be om hjälp med stipendier för att barnen i byn ska kunna få en utbildning var bland det jobbigaste på länge. efter mötet med dem fick vi på egen hand gå ut i byn under en och en halv timma för att prata med folket och se hur de har det. självklart hade vi hjälp med tolk då nivån på utbildningen är så låg att engelska inte fungerar. vi pratade med en familj där mannen brukade jobba med gruvarbete men nu var sjuk så de hade ingen inkomst. inte hade de heller pengar till att få honom till sjukhus för att få hjälp. deras hus hade sprickor överallt och jag har ingen aning om hur de klarar av att få mat till hela familjen. för de var inte få.

sen pratade vi med en kille i vår ålder som precis hade fått utbildning i gruvarbete under ett år vilket gjorde att han nu kunde bidra till familjens försörjning genom olagligt gruvarbete. då de flesta inte får jobba med bolaget så har de startat upp små ytgruvor där de utvinner guld som de kan sälja för att få pengar. då det är olagligt så måste de var väldigt försiktiga så att bolaget inte kommer på dem för om de bli påkomna så tillkallas polis och allt går bokstavligen åt skogen.

senare kom vi till en familj där vi fick komma in i huset och se hur de bodde. eller a, inte in i rummen utan vi kom in på en gård innanför alla husen där de satt och lagade mat, fixade varandras hår, ammade och hängde tvätt mm. de hade en stor balja med vatten som stod helt stilla i ett hörn. när vi frågade vad de använde vattnet till så var det dricksvatten. tydligen har gruvarbetet från bolagets sida gjort så att deras ursprungliga vattenkälla var uttorkad så de hämtade nu vatten från en förgiftat och smutsig källa. anledningen till att baljan stod avskild och stilla var att smutsen i vattnet var tvunget att lägga sig på botten av baljan innan de kunde försiktigt få upp vattnet därifrån och dricka. dricka vattnet som fortfarande var förgiftat med tungmetaller och cyanid.. vi frågade om de var lyckliga trots allting. svaret vi fick var ”nej, vi är inte lyckliga. vi gråter varje dag”. det var så hjärtskärande att se. de visade också oss ett rum, eller snarare vad som brukade vara ett rum. det som hade hänt var att tack vare sprängningarna under jorden så föll rummet ihop. och de har inte pengar att göra någonting åt det.

här ser man hålet i väggen som har bildats och taket som har ramlat ner. det var så hemskt att gå omkring i byn och veta att alla vi pratade med, alla vi träffade antagligen inte kommer leva så länge på grund av tuberkulos och andra sjukdomar som kommer som följd av gruvbolagets arbete. berget som skiljer samhället åt från gruvplatsen är inte ett riktigt berg. det är ett berg av avfall från gruvarbete. när det regnar så sköljer vattnet genom avfallet och rinner igenom samhället och drar med sig tungmetaller och annat farligt. någonting som var ganska roligt i byn var alla barn, vi hade ständigt en skara med barn kring oss som följde oss var vi än gick. ganska gulligt faktiskt :P

kvällen tillbringades på en restaurang, avskedsmiddag för våran professor i Module 3. inte riktigt värdens mest lyckad middag för allting tog tid. MASSA TID. men maten var god :P ris med fläsk i paprika och lök sås. Mums :)

Sen tillbaka till hotellet och sova i vad jag tror har varit den bästa sängen än så länge. Jag och Silje delade rum och sängen var större än en dubbelsäng, skulle nog säga trippelsäng! så otroligt skön!

 

idag har vi besökt själva gruvbolaget,AGA, har fått höra deras version av sanningen och kan inte direkt påstå att den matchar versionen vi fick från folket i byn. gruvbolagets version är att det finns ett sjukhus som alla har tillgång till till en minimal kostnad som ska kunna betalas genom hälsoförsäkring, som alla inte har. de hjälper till att restaurera de hus som har rasat på grund av sprängningar i gruvor. de ersätter folk som blir drabbade av förgiftade vattenkällor, de ger pengar om de förstör någons mark. osv. jag gick där ifrån väldigt kluven. fortfarande kluven. förstår inte hur ett bolag kan arbeta med någonting som leder till att människor bor under de förhållandena som människorna i den byn gör. jag förstår inte.. vi fick en också en tur inom bolaget där vi fick se hissen ner under marken. den djupaste nivån är på 1.5 km. hjälp :P jag skulle så inte våga åka ner! som tur var slapp vi de för de hade haft lite problem för någon månad sen och ville inte ha ner turister. tur! höjdpunkten var nog att få dra på sig gruvkläder. läckert läckert :P

jag och sara, heta som få :P

jag och Bridget :)
här är hissen som tar ner gruvarbetarna i gruvan. hissen består av två våningar och varje våning tar 36 personer på en runda. de måste alltså stå packade som prinskorvar i ett korvpaket. helt sjukt. resan ner till nedersta nivån tar 5 minuter. 1.5 km.. hjälp! :P
här är vägen ner. repet såg minimalt ut om man tänker på hur mycket hissen fullpackad måste väga. men de har folk som kollar repet varje morgon och ser till att allt är ok. tur!
hela resan var otroligt intressant och jag är glad att jag har fått se hur folk har det när det kommer till sånt här. en erfarenhet. men det är så skrämmande. jag känner mig hjälplös samtidigt som jag verkligen verkligen vill göra någonting för att hjälpa dem. ingen ska behöva ha det sådär.
– Hanna

Forrige uke var Rikke og utviklingselevene på fieldtrip til en landby “Bho’ Hoong village”. Vi dro klokken 7 torsdag morgen og busturen varte i 2 1/2 time. da vi kom fram fikk vi vite at vi måtte vente en stund utenfor før vi fikk lov å komme inn.

Vi ventet og sto å så med spenning på en gedigen, gul edderkopp som fanget en sommerfugl og pakket den inn med spindelvev. En fantastisk naturopplevelse vil jeg tørre å påstå.


Når vi kom inn så det omtrendt slik ut, ikke mange mennesker.

Vi etablerte oss inne i det kjølige kommune huset som vi hadde fått tildelt som oppholdssted. Deretter dro alle for å intervjue ulike personer. Min gruppe fikk intervjue the unofficial headman of the village, samt han som var responsible for turismen. headmanen var en gammel krok med æren i behold. Han tilbød oss te og den beste skjokolade(dette er den værste skjokoladen jeg har smakt, men jeg klarte å presse den i meg, men måtte gjemme den tredje under armen). Man respekterer de gamle i vietnam og man må være høffelig og ikke avbryte når han snakker. Så vi fikk mange lange taler på vietnamesisk og en kort oversettelse på engelsk.

Etter dette var det lunsj, hele stekte fisk, kleberis, surmelon, og den seigeste kyllingen jeg har smakt. Dette var visstnok festmåltid for vietnameserne, men kanskje ikke så fantastisk for oss. Etter mat tok jeg meg en liten blund før vi dro for å se på en varm skilde.

kilden var varm og Susanne fikk mange blodigler festet til tærne og skrek så febrilsk at kuen i bakgrunnen ble gal og begynte å sparke og dytte Lily og Karen ned bakken. En flott men litt skummel scene.

når alle hadde blitt såpass sultne og slitne at vi begynte å glede oss til middag får vi vite at middagen er eksakt lik som lunsjen(sulten stilnet litt der, men skal ikke klage).

Etter middag hadde det linet opp masser av vietnamesere utenfor huset vårt og sto og stirret på oss gjennom døråpningen som om vi var rare dyr. Noen kom inn og ble svært fasinert av Charlotte(danske) sin størrelse. De klemte å tok på henne og sa wow når de fikk kjenne hvor stort håndledd hun hadde, og lo overrasket når de så føttene og ble ikke lei av å ta på både armer og ben til disse store skandinaverne. De ble også forskrekket av at Anette var så gammel og ikke var hjemme med barna sine (hun måtte faktisk lyve om at hun hadde en mann hjemme for at de ikke skulle bli alt for lei seg på hennes vegne).

Ute sto det hundrevis av vietnamesere ventet på å få se et glimt av oss og de var ikke sjenerte med å stirre. Det hadde kommet folk fra alle nabolandsbyene så det godt med mennesker. De skulle holde et tradisjonelt show for oss og satte i gang med trommer, musikk og dans. Veldig flott. Etterpå skulle vi bli med å danse rundt bålet. Vi danset og koste oss, lærte de noen av våre danser(jenka og noen ankle trinn). slik holdt vi på hele kvelden.

Vietnameserne forsvant sakte men sikkert og vi skulle få vite hvem vi skulle sove hos. Jeg, Ida og Kelly skulle sove hos et gammelt par. Vi prøvde å spørre hvor toalettet var for å gjøre våst siste ærend før køys. etter en liten stund med forklaringer og missforståelser viste han oss veien ut. Vi måtte kave oss ned en tynn sti i bekkmørke før vi så doen som var en vegg og et hull;) kjempekoslig! Vi presset oss omsider sammen i én seng som kun var av tre uten madrass. Natten ble lang og veldig kald. Vi dro hjem ganske tidlig dagen etter og spiste frokost på veien.

– Rikke –