Det borde vara ungefär så här det känns att vara liten. Allt är nytt och man vet inte vad människor håller på med eller varför saker är som de är. Världen blir väldigt spännande då.

Vilka är gruppen människor som plötsligt kommer gående på gatan, vissa iklädda lucialinnen, barfota eller i bara strumpor, vissa finklädda och sjungande? Patienter från ett mentalsjukhus utsläppta på promenad? (De visar sig tillhöra någon kyrka och går ner till stranden för att döpa (?) sig).

Vem tillhör kon som alltid står vid vägkanten och äter sopor?

Varför går det plötsligt förbi en grupp med människor på vägen spelandes tamburin och trummor?

Hur vet alla människor när bussen går och varifrån? Hur får de bussen att stanna när de ska gå av?

Hur överlever man på att sälja sockervadd på en trång, varm buss i Nicaragua? Varför går sockervaddsmannen plötsligt av bussen mitt i ingenstans och vandrar iväg bort mot bergen? Var är han nu?

Varför syns inte månen vissa nätter?

men

Varför använder vi inte biltutorna mer i Sverige? De finns väl där av en anledning.

Varför är vi så besatta av att planera varenda minut av varenda dag? Varför måste man planera i två veckor för att få tid att träffas för en snabb fika, inklämd mellan viktigare saker?

Varför blir man irriterad över att bussen kommer fem minuter för sent? Vad är man så rädd för att missa?

När vi ändå håller på, hur hittar flyttfåglarna och ålarna tillbaka varje år när jag inte ens hittar hem två kvarter hemifrån? Varför vandrade folk iväg från varma, behagliga breddgrader och bosatte sig i Sverige (hur överlevde man utan duntäcken och långkalsonger?) Och varför har vi inte konjuktiv i svenskan? Mitt liv skulle vara så mycket lättare då.

Erika

Reklamer