har just kommit tillbaka till Cape Coast efter en field trip till en stad strax utanför Kumasi. Obuasi tror jag att den heter, stavningen har jag noll koll på :P Syftet med resan var att vi skulle besöka ett gruvbolag, se vad de gör, lyssna på vad de gör och sen träffa ett av samhällena som är direkt påverkade av gruvverksamheten. vi började med att hälsa på en by som låg precis utanför gruvbolagets område. och att säga område är ganska diffust när det gäller den staden för att gruvbolaget äger tydligen all mark som staden i sig ligger på så de kan egentligen göra precis vad de vill, när de vill. det första vi fick göra när vi kom till byn var att träffa the chief and his elders.

på bilden så sitter vi i the chiefs palace. vilket inte riktigt är ett ”palats” längre. samhället är så fattigt att de inte kan göra någonting åt att deras hus faller i bitar som följd av sprängningarna som gruvbolaget utför under jorden i gruvorna. så palatsen har tappat gnistan, det var spindelnät överallt, trasiga fönster, trasiga dörrar, sprickor i väggarna, i golvet och i taket. att få höra deras berättelse gjorde ont. att höra dem be om hjälp med stipendier för att barnen i byn ska kunna få en utbildning var bland det jobbigaste på länge. efter mötet med dem fick vi på egen hand gå ut i byn under en och en halv timma för att prata med folket och se hur de har det. självklart hade vi hjälp med tolk då nivån på utbildningen är så låg att engelska inte fungerar. vi pratade med en familj där mannen brukade jobba med gruvarbete men nu var sjuk så de hade ingen inkomst. inte hade de heller pengar till att få honom till sjukhus för att få hjälp. deras hus hade sprickor överallt och jag har ingen aning om hur de klarar av att få mat till hela familjen. för de var inte få.

sen pratade vi med en kille i vår ålder som precis hade fått utbildning i gruvarbete under ett år vilket gjorde att han nu kunde bidra till familjens försörjning genom olagligt gruvarbete. då de flesta inte får jobba med bolaget så har de startat upp små ytgruvor där de utvinner guld som de kan sälja för att få pengar. då det är olagligt så måste de var väldigt försiktiga så att bolaget inte kommer på dem för om de bli påkomna så tillkallas polis och allt går bokstavligen åt skogen.

senare kom vi till en familj där vi fick komma in i huset och se hur de bodde. eller a, inte in i rummen utan vi kom in på en gård innanför alla husen där de satt och lagade mat, fixade varandras hår, ammade och hängde tvätt mm. de hade en stor balja med vatten som stod helt stilla i ett hörn. när vi frågade vad de använde vattnet till så var det dricksvatten. tydligen har gruvarbetet från bolagets sida gjort så att deras ursprungliga vattenkälla var uttorkad så de hämtade nu vatten från en förgiftat och smutsig källa. anledningen till att baljan stod avskild och stilla var att smutsen i vattnet var tvunget att lägga sig på botten av baljan innan de kunde försiktigt få upp vattnet därifrån och dricka. dricka vattnet som fortfarande var förgiftat med tungmetaller och cyanid.. vi frågade om de var lyckliga trots allting. svaret vi fick var ”nej, vi är inte lyckliga. vi gråter varje dag”. det var så hjärtskärande att se. de visade också oss ett rum, eller snarare vad som brukade vara ett rum. det som hade hänt var att tack vare sprängningarna under jorden så föll rummet ihop. och de har inte pengar att göra någonting åt det.

här ser man hålet i väggen som har bildats och taket som har ramlat ner. det var så hemskt att gå omkring i byn och veta att alla vi pratade med, alla vi träffade antagligen inte kommer leva så länge på grund av tuberkulos och andra sjukdomar som kommer som följd av gruvbolagets arbete. berget som skiljer samhället åt från gruvplatsen är inte ett riktigt berg. det är ett berg av avfall från gruvarbete. när det regnar så sköljer vattnet genom avfallet och rinner igenom samhället och drar med sig tungmetaller och annat farligt. någonting som var ganska roligt i byn var alla barn, vi hade ständigt en skara med barn kring oss som följde oss var vi än gick. ganska gulligt faktiskt :P

kvällen tillbringades på en restaurang, avskedsmiddag för våran professor i Module 3. inte riktigt värdens mest lyckad middag för allting tog tid. MASSA TID. men maten var god :P ris med fläsk i paprika och lök sås. Mums :)

Sen tillbaka till hotellet och sova i vad jag tror har varit den bästa sängen än så länge. Jag och Silje delade rum och sängen var större än en dubbelsäng, skulle nog säga trippelsäng! så otroligt skön!

 

idag har vi besökt själva gruvbolaget,AGA, har fått höra deras version av sanningen och kan inte direkt påstå att den matchar versionen vi fick från folket i byn. gruvbolagets version är att det finns ett sjukhus som alla har tillgång till till en minimal kostnad som ska kunna betalas genom hälsoförsäkring, som alla inte har. de hjälper till att restaurera de hus som har rasat på grund av sprängningar i gruvor. de ersätter folk som blir drabbade av förgiftade vattenkällor, de ger pengar om de förstör någons mark. osv. jag gick där ifrån väldigt kluven. fortfarande kluven. förstår inte hur ett bolag kan arbeta med någonting som leder till att människor bor under de förhållandena som människorna i den byn gör. jag förstår inte.. vi fick en också en tur inom bolaget där vi fick se hissen ner under marken. den djupaste nivån är på 1.5 km. hjälp :P jag skulle så inte våga åka ner! som tur var slapp vi de för de hade haft lite problem för någon månad sen och ville inte ha ner turister. tur! höjdpunkten var nog att få dra på sig gruvkläder. läckert läckert :P

jag och sara, heta som få :P

jag och Bridget :)
här är hissen som tar ner gruvarbetarna i gruvan. hissen består av två våningar och varje våning tar 36 personer på en runda. de måste alltså stå packade som prinskorvar i ett korvpaket. helt sjukt. resan ner till nedersta nivån tar 5 minuter. 1.5 km.. hjälp! :P
här är vägen ner. repet såg minimalt ut om man tänker på hur mycket hissen fullpackad måste väga. men de har folk som kollar repet varje morgon och ser till att allt är ok. tur!
hela resan var otroligt intressant och jag är glad att jag har fått se hur folk har det när det kommer till sånt här. en erfarenhet. men det är så skrämmande. jag känner mig hjälplös samtidigt som jag verkligen verkligen vill göra någonting för att hjälpa dem. ingen ska behöva ha det sådär.
– Hanna
Advertisements