.. Efter att vi kom fram till Tamale han vi på pricken med en överfull buss ut mot vildmarken. Den skulle lämnat Tamale vid två vilken tur att den var så sen. Väl på busen hamnar vi berdvid en jätte trevlig före detta polis som nu var pensionerad, han visade glatt upp sin bricka och sitt tatuerade namn ( som man tydligen skall ha) De börjar mörkna och vi som hört att de ska var 45 minuters färd får en chock när det visar sig var ca 4 timmar.
På en knappt obefintlig väg i en ganska trasig buss på en mycket mörk, lång och skumpig väg berättar våran nyfunna vän historier om hur bussen som gick morgonrutten vart rånad av beväpnade gäng, det kändes inte värst betryggande. Uppe på allt detta och väldigt lite sömn börjar det blixtra!!

Äntligen framme var det bara att hoppa rakt ner i sängen för att mentalt förberedda oss på ‘
safari nästa morgon vid 6.30. Rummet va jätte mysigt och vi sov riktigt bra:) Vi vaknade till en jätte vacker morgon och det var bara att dra på sig stövlarna för att promenera på walking safari mitt bland djuren!!

Själva safarit var underbart, det känndes coolt att helt random gå omkring mitt bland alla djuren på savannen.
.
Danielle tar sig fram i de blåa stövlarna med grodor på!

Efter att vi återhämtat oss vid poolen bestämde vi oss för att ta oss till en närliggande by vi hört om Larabanga!! Modiga som vi var hittade vi 2 mopepojkar. Vi åkte fort fort!! på röda dammiga landsvägen och köpte en mjölk… Det var riktigt kul vi han även förbi Moles lilla comunity för att köpa en limpa bröd. Det skulle vi aldrig gjort!! Tidigare under dagen hade Danielle påpekat för Disa att hon INTE ville äta banann framför babbianerna. Det tog oss ungefär 2 minuter sen ser vi en galopperande babian springande rakt mot Danielle och vårat bröd var historia.. Det var ett stort trauma att bli rånad av en galen hungrig babian!!

En blid säger mer än 1000 ord….. Tänk dr Alban!!

kan det vara denna babian som tog vårat bröd??

Kvällen avslutades med en trevlig middag, och klockan 4 lördag natt var det dags att bege sig tillbaka för att hinna till skolan måndag morgon. Att resa är aldrig smärtfritt, och förseningar, blåmärken i rumpan havererade bussar är något man får räkna med.. Men när man åkt i snart 21 timmar och minibussen fylld med folk börjar BRINNA mitt i ingenstans vill man nästan gråta!
Vi hade ju dock inget val utan fick sätta oss på landsvägen mitt i natten och vänta på bättre tider och mer sömn! Som ni märker tog vi oss tillslut hem utmattade och slitna men det var SÅÅ VÄRT DET!!

på åter seende!!
puss o kram DD!!

– Disa og Danielle –

Advertisements