You are currently browsing the tag archive for the ‘Nicaragua’ tag.
Spanskatentorna är avklarade och igår var det avslutningsfest på stranden. Hejdå Las Piñitas, varma amerikanska skolbussar, grammatiklektioner med Elisabeth, frukost på Monkey, middag på Barbaro, salsa på Olla Quemada… Ja, hejdå León. De flesta åker imorgon bitti, till Norge/Sverige eller reser vidare ut på den amerikanska kontinenten.
Jag drar på söndag, till Costa Rica två veckor och sedan vidare till Mexico. Känns som en bra plan. All kärlek till León, men det är dags att åka härifrån. Småstadskänslan börjar smyga sig på. Som när barerna stänger vid 1 och det enda alternativet är Camaleon, stället som jag har fått samma hatkärleksrelation till som Palermo hemma. Dags att dra med andra ord. Till Costa Rica där Sara och Robin väntar, det blir kul! Kul och lite läskigt att åka till ett nytt land, blir turist igen och inte ha koll på någonting. Hur mycket är pengarna värda? Vad äter man? Kanske pratar man annorlunda? Ingen Toña?
Som tur är kommer jag förbi León en sväng innan planet går till Sverige. För jag kommer sakna León!!
Erika
Idag är det fredag. Vi i spanska 2 gör slutuppgiften i didaktik, hålla en lektion på 45 minuter för spanska 1. Jag har precis haft min lektion, det gick fint. Jag och Stian hade tre elever. Vi lyssnade på Manu Chao och pratade om musik. Det är skönt att vara klar med didaktiken. Den skriftliga examen är om en vecka, men trots att det är tentaperiod är allt lika lugnt som vanligt på Monkey. Det går liksom inte att vara stressad här. Luften står stilla, solen steker, svetten rinner, städdamerna går runt och sopar, folk ligger i hängmattorna och gungar och allt är bra.
Monkey är mysigt och det är fint att bo här. Tycker om att vakna på tisdagsmorgnarna och veta att det väntar nygräddade pannkakor till frukost. Höra Rogér gå runt och vissla och sjunga för sig själv. Tycker om städdamerna som alltid är så snälla och glada. Som tvättar mina kläder gratis och viskar att jag inte ska säga något, viker lakanen till rosetter och hjärtan och bjuder på mango.
Jag tycker om våra små husdjur här. De små ödlorna som springer runt i på väggarna. Tycker om att titta på dem i taket när jag duschar. På kvällen tycker jag om att lyssna på dunsandet av mango som faller ner från träden. Tycker om att sitta i hängmattan och borsta tänderna. Tycker om sekunderna då fläkten roterar över min säng.
Alla de där stunderna då man förvånas över hur mycket det går att svettas. Att bli helt blöt bara genom att sitta stilla i skuggan. Eller efter ett spinningpass då det svider i ögonen av svett. Känslan att ställa sig i en kall dusch efteråt. Tycker om kvällarna när allt blir svalt och man kan tänka igen. Att aldrig behöva frysa. Att kunna bada varje dag. Dyka under jättevågorna i Stilla havet. Sluta bry sig om att det alltid är sand överallt.
Jag tycker om den här staden. Jag tycker om att hitta här. Tycker om att veta var det är bäst att äta frukost eller vilken som är den godaste pizzan. Tycker om att gå runt på gatorna och känna igen folk jag ser och vara tjenis med taxichaufförerna.
Tycker om stunderna när man plötsligt förstår något med spansk grammatik. Känslan av att ha en konversation på spanska och tycka att det är enkelt. Sedan finns alla frustrerande stunder med konjunktiv och verbanalys då jag hatar det här språket, men då kan jag alltid gå över till svenska ett tag. Eller tänka att jag har i alla fall typ lärt mig norska.
Tycker om att sitta och plugga och plötsligt se en kolibri fladdra runt bland blommorna. Som just nu. De är för små och snabba för att fångas på kort. Världens minsta fågel. Blåmesar är också fina, men det är något visst med kolibris.
Erika
Påsken har firats veckan lång i Nicaragua med processioner, fyrverkerier, gatukonst, fest på stranden och, framförallt, påsklov. Jag, Tove, Kristian, Nina och Siri passade på att dra till Atlantkusten. Efter buss i 8 timmar, en övernattning i den lilla byn Rama och sedan en båttur i den tidiga morgondimman kom vi fram till Bluefields. En stad som kändes lite som Jamaica, lite som Pirates of the Carribean men framförallt helt annorlunda än León. Folk blandade spanskan med kreol, åt kokosnötsbröd och sålde hajkäkar och sköldpaddshuvuden i hamnen. Det kändes som att komma till ett nytt land.
Vi stannade i Bluefields en natt och åkte sedan vidare med båt till Laguna de Perlas, en ställe som skulle kunna definiera begreppet idyll. En karibisk by med vit sand, ljummet hav och med människor så avslappnade att de bara satt på sin trappa och gjorde ingenting. Tiden stod liksom stilla i Laguna de Perlas. Vi stannade bara en natt, men det känns som att vi var där en vecka och gjorde just ingenting förutom att bada, äta och sova.
Sedan tillbaka till León och några till lata dagar. Det är som att staden har stannat upp under påsken. Många lediga nicaraguaner åker till stranden och gatorna är tomma och tysta, ovanligt i León. Något annat ovanligt. När vi kom tillbaka var himlen täckt av moln och det var fullt med vattenpölar på gatorna. Det hade regnat i två dagar och allt var friskt och svalt ett tag. Ett kort tag, nu är ordningen återställd och det är varmare än någonsin. Semana Santa är slut, skolan börjar imorgon och livet återvänder till León. Det har varit en fin påsk.
Erika
Det borde vara ungefär så här det känns att vara liten. Allt är nytt och man vet inte vad människor håller på med eller varför saker är som de är. Världen blir väldigt spännande då.
Vilka är gruppen människor som plötsligt kommer gående på gatan, vissa iklädda lucialinnen, barfota eller i bara strumpor, vissa finklädda och sjungande? Patienter från ett mentalsjukhus utsläppta på promenad? (De visar sig tillhöra någon kyrka och går ner till stranden för att döpa (?) sig).
Vem tillhör kon som alltid står vid vägkanten och äter sopor?
Varför går det plötsligt förbi en grupp med människor på vägen spelandes tamburin och trummor?
Hur vet alla människor när bussen går och varifrån? Hur får de bussen att stanna när de ska gå av?
Hur överlever man på att sälja sockervadd på en trång, varm buss i Nicaragua? Varför går sockervaddsmannen plötsligt av bussen mitt i ingenstans och vandrar iväg bort mot bergen? Var är han nu?
Varför syns inte månen vissa nätter?
men
Varför använder vi inte biltutorna mer i Sverige? De finns väl där av en anledning.
Varför är vi så besatta av att planera varenda minut av varenda dag? Varför måste man planera i två veckor för att få tid att träffas för en snabb fika, inklämd mellan viktigare saker?
Varför blir man irriterad över att bussen kommer fem minuter för sent? Vad är man så rädd för att missa?
När vi ändå håller på, hur hittar flyttfåglarna och ålarna tillbaka varje år när jag inte ens hittar hem två kvarter hemifrån? Varför vandrade folk iväg från varma, behagliga breddgrader och bosatte sig i Sverige (hur överlevde man utan duntäcken och långkalsonger?) Och varför har vi inte konjuktiv i svenskan? Mitt liv skulle vara så mycket lättare då.
Erika
Är på stranden över helgen. Sitter på Playa Roca, försöker lära mig spansk grammatik, äter frukt och kollar upp resor till Mexico. Börjar bli lite stressad över spanskan, det är så kort tid kvar till tentorna nu. Fyra veckor varav en veckas påsklov. Låter mycket, men tiden går så fort här. Den 20 april har vi den skriftliga tentan, en fem timmar lång en om grammatik. Sedan har vi en muntlig tenta och 18 maj ska ett arbete i Latinamerikastudier, skrivet på spanska, lämnas in. Så har vi didaktiken också, skriva ett kapitel i en spansk lärobok och hålla i en 45 min lektion för spanska nivå 1 studenterna. Oj oj oj vad mycket. Men det är så mycket bättre att plugga här än hemma, kunna varva med ett dopp i havet eller en iskall Toña. Det ska jag tänka på nästa höst när jag sitter hopkurad någonstans i Sverige och huttrar.
Livet här är verkligen annorlunda än hemma. Här på Las Piñitas verkar alla ha det så himla soft. Folk surfar lite, ligger i hängmattorna och bara chillar. Inga tider att passa, inga planer att följa, man bara gör vad man känner för. I eftermiddag ska vi hyra kajaker och paddla in i mangroveskogen. Det kommer vara vi, våra kajaker och krokodilerna.
Dagen spanska ord är för övrigt ”cilantro” = koriander. De har en tendens att ha koriander i allt här. Det tar över alla andra smaker och gör maten oätlig. Så från om med nu ska jag alltid beställa sin cilantro.
Erika
Sitter och knaprar knäckebröd till frukost, för titta vem som dök upp i León i fredags:
En liten Tove!
Vi har haft en fin helg på stranden, hängt med surfare och badat i havet. Nu har Tove flyttat in på Big Foot hostel och ska börja plugga spanska. Det är bara en månad kvar till mina tentor, sedan väntar Centralamerika på oss. Längtar!
Erika
Internet har varit nere i hela León i fem dagar. Ingen vet riktigt varför och man förklarar det hela med allt från starka vindar och byte av ledningar till storm på solen. Bland det värsta som kan hända hemma är att internet försvinner en eftermiddag eller kväll. Bara att tvingas gå igenom processen av att starta om modemet och datorn innan allt fungerar är irriterande. Här spelar det inte så stor roll, är internet borta är internet borta och det är bara att snällt vänta på att stormen ska lägga sig.
Jag drog norrut i helgen. Utan någon aning om vad som väntade oss hoppade jag och Kristian på en fullpackad buss som långsamt skumpade upp mot bergen. Att åka buss här är en upplevelse. Hela tiden hoppar det på folk som säljer saker (frukt, kakor, sockervadd, pennor, mediciner..), bussen är fullpackad, folk sitter med hönor i knät och människor hoppar av på de märkligaste platser, till synes mitt i ingenstans. Vi visste knappt vart vi skulle själva, men alla andra på bussen verkade veta och till sist, efter en härlig lift bak på ett flak, hamnade vi i staden Estelí.
De bästa turerna är de som inte planeras innan. De sakerna som man bara råkar upptäcka blir värda mycket mer. Vi råkade hamna på en konsert med Luis Enrique Mejia Godoy, en av de viktigaste Nicaraguanska artisterna som spelade en stor roll i revolutionen. Det var en fantastisk konsert. Fast jag knappt visste vem han var innan kändes det som att träffa sin idol när vi efteråt gick fram till honom.
Estelí var verkligen en bra stad med massa små härliga pärlor att upptäcka. Som frukoststället vi hittade, La Casita, med färsk ost från bergen och en stor härligt trädgård med gungor, ankungar och kaktusar. Eller historiemuséet med allt från fotografier från kriget till skrivmaskiner och en monter full med mynt från hela världen, bland annat en svensk liten tjugolapp. Det är fint att komma till en ny plast och bara gå runt där och upptäcka allt, dricka Toña och sedan hoppa på ett flak hem igen. Det är sant att resan är målet.
Erika
Barrilete är ett fritids dit barn från lite fattigare familjer kan komma efter skolan. Barnen är i alla åldrar, från 6-7 år upp till tonåren. Vi kan komma dit när vi vill för att hjälpa till med läxor och lek. Jag har varit där tre eftermiddagar och det som från början verkade som ett kaos av barn, skrik och spring känns nu lite mer hanterbart. Det är cirka 60-80 barn på Barrilete samtidigt. Meningen är att de ska sitta ner och läsa läxor. Läxorna består oftast av meningar som de ska kopiera. Även de minsta försöker skriva av meningar som blir mer eller mindre oläsliga, men många är väldigt duktiga också och de tycker att det är kul att lära sig saker. Eller nja, överdrift. Mycket energi går åt till att försöka få dem att inte springa runt. Samt att komma på lite kreativare läxor. Barnen är väldigt glada och gulliga så det är kul. Det blir ett bra språkutbyte också, jag lär barnen lite engelska och matte och de lär mig lite spanska. Idag kunde jag använda mig av mitt nya djurvokabulär från senaste veckans glosor då jag fick några barn att rita spindlar, myror och igelkottar. Fint att få användning av allt ordplugg.
Nu sitter jag på Hotel Convento och lär mig spanska ord om naturen och universum. Eller det gör jag ju inte, jag bloggar istället, men ändå. Det är fint att gå hit och plugga på kvällarna. Äta musslor, lyssna på amerikanska turister och plugga spanska. Det går lite bättre på kvällarna, på dagarna är det för varmt för att kunna tänka. För det är verkligen varmt här (har jag sagt det förut?).
Erika
Jag ar helt slut, finner knappt ord. Idag har guiden Ramon tagit hand om vart lilla gang. Han tog med oss till vulkanen Mombacha dar vi har vandrat runt i regnskogen (eller cloud forest, vad heter det pa svenska?)
Vi vandrade runt vulkankratern bland orkideerna, otroligt vackert. Luften var frisk och kylig, det kandes skont att frysa lite efter en manad i konstant hetta. Efter hiking i skogen blev det canopy, alltsa linbanetur over traden. Det var kul och djurlistan kompletterades med vralapor och sengangare.
Efter trapatserna i regnskogen akte vi till Laguna Apoyo, den djupaste och klaraste lagunen i Nicaragua. Vi plaskade runt ett tag i ljummet vatten och vulkanaska och sedan bjod den gode Ramon pa Flor de Cana. Ta ett dopp i en harlig vulkanlagun efter en dag i solen och avsluta med en Nica Libre i handen, sa mycket battre blir det inte.
Fast lite battre anda. Tillbaka i Granada hann vi med ett besok till Dona Embas cigarrbutik dar vi fick rulla egna cigarrer och prata lite med en papegoja. Efter det en svang forbi ett chokladmuseum. Vi fick aven smaka kaffe fran kaffeodlingarna runt Mombacha. Tobak, choklad och kaffe pa en dag alltsa. Samt lite solbranna pa det. Det ar val pa tiden antar jag. Jag har varit och inhandlat Aloe Vera och lyckats ga vilse i Granada, trots att jag bara gick tva kvarter bort. Maste verkligen lara mig att hitta. Men jag fick prata med en trevlig tant som gick med mig tillbaka till hostelet, de har sina fordelar att ga vilse:)
Bra dag!! Gillar fortfarande Granada, mucho!
Erika
Har akt pa tur till Granada. 3 timmar i en buss med byte i Managua, ca 20 spann kostade det. Har hunnit checka in pa ett fint litet hostel samt tagit en tur i stan. Det ar jattefint har, valdigt olikt Leon. Det ar mycket lugnare, mer turister och gatorna ar storre. Kanns mer som en europeisk stad.
Ska duscha av mig bussvetten nu och sedan kolla in nattlivet i Granada. Det ar fredagskvall och peppen ar har! Me gusta!
Erika
